Hantera känslor utan socker

Hade middagsgäster hemma igår kväll. Jag åt maten minus ris och nöjde mig med te med kokosolja när de andra mumsade på cheesecaken till kaffet. Bubbelvatten till maten medan andra fick vin. Känns väldigt konstigt att servera sånt som jag verkligen gillar men själv avstå. Men jag vet att jag gör detta för min egen skull,jag vet att om jag smakar lite nu så riskerar jag att komma till sans igen kanske om ett halvår och ytterligare 25kg tyngre. “Bara lite” gör att jag riskerar att tappa spärrarna totalt och go Bananas i kyl,frys,skåp och gärna köra en extra runda till coop o handla mer. Det är inte kul att erkänna, vare sig för mig själv eller för någon annan. Men jag tror att det är läkande att erkänna, att prata om det eller att skriva av sig. Igår kväll kunde jag inte sova hur jag än försökte att djupandas och ligga på spikmattan så spinner bara tankarna. Fick ta en insomningstablett trots att det tar emot. Vill bli fri från det oxå. T fick inte upp mig på morgonen, så jag åkte inte på ngt möte idag. Kom inte upp förrän närmare kl.16. Då blev det kaffe och köljarundan med Willma som är närmare milen. Batteriet på mobilen dog efter halva rundan så runkeeperappen och musiken i lurarna försvann. Kvar blev tystnaden, hala mörka vägar som bitvis lystes upp av månen som en vacker nattlampa. Tystnad och mina tankar som fortsätter mala och jag vill bara tysta dem. Men inser att det är ok att känna så här. Jag ska inte ge efter för att “äta mig ur känslorna eller dricka för den delen” intalar mig själv att det är ok att vara orolig, ledsen, frustrerad, stressad, glad, uppåt, låg eller ångestfylld. Det är bara känslor, inget som är farligt alls även om det kan kännas jobbigt. Skönt att gå och rensa tankarna. Efter rundan åt jag middag, de andra hade redan ätit, klockan hade ju sprungit iväg. Blev lite överbliven ratatouille från igår och lite köttbullar och prinskorv som legat i frysen. Lite äggröra till det. Lagom mätt och hjärnan är nöjd. Ändå är det något som maler någonstans att “Jag behöver pigga upp mig med socker” “Nu kan jag lära mig hantera detta” Men inser att jag behöver vara “safe”, jag behöver hålla mig till min matplan. Vill verkligen inte lägga mig under kniven igen, för det är väl sista utvägen? En magkirurgi. Jag som trodde jag hittat lösningen på mina problem med aspiremetoden. Men jag får se det som att jag lärde mig någonting på den resan. Det jag vet nu är att det inte enbart handlar om kaloribalans. Det handlar om BETEENDE som hör ihop med hjärnans biokemi och DET är jag övertygad om är nyckeln eller lösningen på det som jag behöver hjälp med.